axelsmormor

 

Idag är det fem år sedan min pappa hastigt lämnade livet bara två månader efter mamma.

 

Kommer ihåg overklighetskänslan och paniken som infann sig. Troligen extra tungt eftersom sorgen efter mamma inte fått någon ro och trettondagsafton kommer jag alltid att förknippa med den här natten.

 

Idag när jag tänker på dem tänker jag på dem med glädje och saknad men ändå kan det ibland finnas en del tacksamhet att det faktiskt finns en del som de slipper uppleva. Som när jag ibland ser en man här som drar sin fru i en rullstol och eftersom jag vet lite om dem så vet jag och ser hur tungt och slitigt de har det med sina sjukdomar. Det slapp mamma och pappa, men visst hade det varit perfekt om de inte varit sjuka.

 

Om de kunde ha levt utan sorger och beskymmer med sin humor, mammas alla roliga kommentarer som hon inte ens själv vissste var roliga och en del av dem lever klar. Älskar när någon av mina barn säger att nu lät du som mormor eller när vi använder deras uttryck.

 

Mamma och pappa var 75 och 77 år när de gick bort egentligen på tok för tidigt men mamma hade varit svårt sjuk en tid och jag visste om att det inte skulle gå så länge till. Pappa bara dog.......

 

Att jag sedan blev föräldralös när jag var 48 år är ändå livets gång. 

 

Det finns en familj där det är två små barn och en mamma som är 31 år pappans ålder vet jag inte. Jag känner dem inte, har mig veterligt aldrig träffat dem men har under ett års tid hört talas om dem. Mamman har cancer och nu är hennes dagar räknade. Fy faan, det här är så jävla, förbannat hemskt och finns inget positivt i detta.

 

En förkylning är inget......

 

...Nilla...