axelsmormor

 

I tisdags var jag hos frissan och färgade, slingade och klippte håret. När jag betalade kände jag att det sved till i magen och när jag sedan skulle gå de cirka 200 meter hem visste jag inte om jag skulle klara det. Gick långsamt och försiktigt. Ringde till Ingemar för att förbereda honom och att han eventuellt fick möta mig men som vanligt svarade han inte, telefonen låg antagligen i sovrummet och han hör inte den då.

 

När jag kommer in ropar jag på honom och säger att jag troligen behöver åka in. Vi har en kort diskussion om vi ska ringa ambulans eller om vi kan åka in själva. Jag tar beslut om att vi åker själva eftersom ambulans skulle ta tid innan den kommer. 

 

När vi kommer in till lasarettområdet har de nu flyttat på akuten vilket vi totalt glömmt bort och det blir lite tumult innan vi hamnar rätt. Väl inne på ett akutrum blir jag väl mottagen och de är mycket tålmodiga och duktiga. Jag får ganska snart smästlindring som efter ett tag tog bort smärtan. Ingemar satt med under tiden och efter en stund dök även Jesper upp i väktarkläder eftersom han jobbade.

 

Sköterskorna trälade med att sätta nålar och som vanligt var jag snål och de fick hålla på, plus att de ville ha blod och det ville jag tydligen inte släppa från mig. Tror de lyckades efter ett tag men jag kan medge att jag inte hade koll längre.

 

De skulle även sätta en sond, en slang genom näsan. Det gick inte heller smidigt för jag var tydligen för trång. De bytte storlekar och efter flera försök och provat i båda näsborrarna fick de äntligen dit den. Fick av mina anhöriga veta att jag såg ut som en elefant.

 

Systerdottern Veronica kom även hon, hon jobbade på sin avdelning GAVA och slutade sitt kvällspass. Veronica hade fått ett sms från min dotter Therese att hon skulle gå och kolla upp läget.

 

Iväg till röntgen där de skulle göra en skiktröntgen för att kolla hur det såg ut med tarmarna och lite annat. Det är vanligt att det är ett slags tarmvred när det är gjort en gastricbypas. När den här röntgen ska göras sprutar de in kontrastvätska genom sonden vilket gör att man först blir varm i kroppen och sedan känns det som man kissar på sig. Jättekonstig känsla och det var tur att jag var förberedd för annars hade jag nog fått panik. 

 

Ingenting hittades på röntgen, utan de la in mig på avdelning 12 eftersom jag skulle på gastroskopi på dagen efter. Ingemar och Veronica fick nu åka hem, Jesper hade tidigare återgått till jobbet.

 

På Avd.12 kände jag direkt att de inte var så hjälpsamma, gnäll om att de på akuten inte hade tagit av mig min tröja och bytt till sjukhusskjorta.... Tror de hade lite annat fokus där

 

Låg som i dvala sedan under natten vaknade till vid halv sju av att jag hade ont igen. Larmade och sa till om smärtlindring och den som kom in skulle säga till direkt. Jag fick sedan larma flera gånger och det tog en timme och tio minuter innan jag fick något. Jag fick flertalet gånger veta att de gjorde så gott de kunde och ärligt talat tycker inte jag att de gjorde det.

 

Skrev till Ingemar att jag kände mig ledsen och ville att han skulle komma. Ingemar kom under förmiddagen och det var dags att åka till röntgen igen för gastroskopi. Den här gången tycker jag att gaston var ganska enkel och inte alls lika jobbigt som jag tyckte sist.

 

Gastroskopin gav inte heller något, vilket jag blev väldigt förvånad över. Var helt övertygad om att det var ett strort magsår men inte då.

 

Tillbaka till avdelningen och invänta besked igen. Nästa steg var ett ultraljud för att kolla levern, gallgångar och gallblåsa. Några timmars väntan och nu märker jag att värken måste vara borta eftersom jag nu inte behövt smärtlindring på länge. Men jag är trött förskräckligt trött och somnar hela tiden.

 

Vid halv fyra får jag veta att jag ska till röntgen för tredje gången nu för ultraljud. Åkte nu för tredje gången säng genom gångarna på Vrinnevisjukhuset. Nu hade de bytt personal på 12:an och jag kände direkt att det var en bättre stämning, mera patientfokus och mera glädje i arbetet

 

In på röntgen där det direkt kom ett biträde och körde in mig på undersökningsrummet genom att köra in i dörrposten med kraft några gånger. Tur att värken hade släppt för annars hade jag nog dödat henne. Hon bara sa att det är lite trångt här men det går.... jaja.

 

Så en liten blyg doktor som satt och försökte tyda bilder men som efter en stund sa att han var tvungen att hämta en överläkare som skulle kolla också. Det här gjorde mig lite orolig...

 

Nu var de tre som tittade på skärmen och efter en stund förstog jag att det var undervisning och inget större fel, puh, trodde där ett tag att levern var full av cancer eller liknande. Nä här hittades det inte heller något.

 

Tillbaka till avdelningen där det togs beslut om att jag fick åka hem efter att jag ätit lite för att se om jag klarar det. Fick soppa och macka och var jättesugen. Tur jag var sugen för den soppan förstår jag inte att de serverar, var mera som en stuvningen men någon deciliter gick ner men vågade inte mera, längtade hem efter filmjölk.

 

Läkaren kom sedan in och förklarade att de inte hittat något men att det inte kunde vara något riktigt alvarligt eftersom jag fått de bästa undersökningar man kunde tänka sig och att jag var väl kollad. Skönt att få det svaret samtidigt som jag gärna skulle vilja veta vad det var. Om det händer igen ska jag höra av mig och inte tveka för att åka in igen.

 

Idag känns det nästan helt okey, bara lite oroligt att det ska komma tillbaka, försöker att ta det riktigt lugnt men samtidigt måste jag leva också. Tänker gå och jobba på måndag, bara fyra dagar kvar att jobba innan semestern.

 

...Nilla...