Brutna ben och födelsedag
Skärpning på uppdateringar nu va?
Vilken läxa, att bryta ben och sedan få känna på att vara "typ" handikappad. Känner mig lite isolerad från verkligheten och har inte varit utanför dörren nu på en vecka.
Nu ska jag dra en lite historia om själva händelsen.
Vi var fyra personer som var i Borlänge och bodde på hotell och skulle delta i loppet Beat The Mouthen som är ett hinderbanelopp på 13 kilometer. Veronica och jag plus en tjej Patsy åkte tillsammans upp på fredags eftermiddagen och checkade in på hotellet. Pia en kollega till Veronica kom en timme efter.
På hotellet åt vi och sedan var det tänkt att vi skulle sova tidigt. Men innan det gjorde Pia och jag ett litet yoga pass i dubbelsängen med Veronica mellan oss, gäller att ta alla tillfällen till träning 😜
Uppe tidigt på lördagsmorgonen för en stadig frukost, måste nu tänka på att få i mig näringstät mat eftersom jag inte kan få i mig någon större mängd.
Från hotellet var det beställt taxi till tävlingsområdet och i den åkte Veronica och jag eftersom vi hade planerat att komma tillbaka på kvällen och bubbla och dricka Irish coffie, sova över en natt till och kunna ta det lugnt.
Vi var anmälda till första startgrupp som var vid halv elva och innan var det en uppvärmning på tio minuter. Nu hade det dessutom kommit två tjejer till som hörde till norrköpingsgänget. Den ena av dessa tjejer ville springa i sin takt, vilket innebar mycket snabbare än "typ" mig så henne såg vi bara ryggen av en kort stund. Men vi andra fem höll ihop.
Jag tror att första hindret var däck vi skulle springa över och sedan var det lastpallar vi hoppade i och ur, tre på rad. Sedan gick det bra mycket uppför och vi fick vada över en bäck med vatten upp till knäna vilket gjorde att skorna vägde bly av vattnet. Uppför uppför och mera uppför men det var grusväg så det var ändå lätt att jogga. Vid apklättring hoppade jag över det hindret och joggade lite i förväg för att de andra skulle kunna löpa på lite efter och ifatt. Innan vi var uppe på berget var ett hinder att bära dunkar och nu har jag glömt var men någonstans släpade vi kättingar också.
Jag kände att jag inte hade energi kvar och riktigt längtade till att komma upp där det skulle finnas lite påfyllning i form av nyponsoppa. Pia som är ett energiknippe sprang i förväg upp och hämtade en mugg åt mig och jag tog dessutom druvsocker.
Nu bar det av nedför, oj oj vad det var nedför men det är bara att knata på och ner kom vi. Första hindret där var armgång vilket jag vet att det inte är någon idé utan jag gjorde Burpees.... skulle vara tio men jag vet inte hur många. Sedan rullade vi däck..... tror Veronica och jag eller om det var Pia.
Nu började resan uppför........ Pia den underbara tjejen var bakom mig och peppade hela tiden och jag kämpade och kämpade, tror aldrig jag känt så mycket mjölksyra tidigare. Jobbigt, slitit men ändå kul och till slut var vi uppe och fick mera nyponsoppa.
Nu skulle vi bara ner, genom några hinder upp igen och sedan ner, rullbandet och mål. Men jag tänkte att jag troligen bara skulle orka ner men beslutet skulle jag ta när jag kom ner och jagvet hur det skulle bli, jag hade säkert fullföljt, sällannågot som kan stoppa om det inte vore för brutna ben eller liknande.
Börjar resan neråt och känner att visst är jag trött men känner mig ändå stark. Jösses vilken lutning, går inte att ens stå stilla utan det är bara att försöka hitta fäste för fötterna och knata på. När jag parerade för att någon/några skulle springa om var olyckan framme 😱 jag halkade till och föll och jag hörde och kände hur två ben i vristen gick av på vänster ben. Jag skrek när jag föll och skrek att benet var av. Veronica som var straxt nedanför vände snabbt, likaså Pia.
Där mitt i loppet, mitt i backen där låg jag, i en terräng dit inget fordon kan ta sig. Två sjukvårdare från Röda korset var straxt ovanför, de kom till undsättning. Pia som är sjuksyrra och dessutom har jobbat på kirurgen var nu den som var till störst nytta plus Veronica som hela tiden höll tröstande om mig. Pia lindade benet, först hårt som fick vara i tio minuter, efter det något lösare. Det var kallt i backen och att jag dessutom var blöt av svett och av vadandet i bäcken gjorde inte saken bättre.
Nu var frågan hur de skulle få ner mig från berget och vi försökte med att jag skulle hoppa på ett ben men i den terrängen fans det inte en chans att jag skulle klara det. Till slut fick de bära mig på en filt ner till där det var någorlunda slätt och en fyrhjuling kunde köra mig vidare. Vet inte vilket som var värst, filtbåren eller fyrhjulingen.
Nere vid målområdet ringdes det efter sjuktransport som fick köra mig till Falun, Veronica fick skjuts till vårt hotell i Borlänge för att hämta min bil och våra grejer på hotellet. Läkaren på Falun såg att det var brutet och de skulle innan gips dra benet till rätta. Det låter hemskare än vad det är faktiskt för de hade gett mig både morfin och Stesolid. Veronica var med hela tiden och stöttade mig, hon som också varit uppe tidigt på morgonen, sprungit lika långt som jag, inte fått någon ordentlig mat på hela dagen, hon måste varit helt slut och dessutom full av oro, dels för mig och för hur vi skulle ta oss hem.
Vi beslutade efter att jag fått gips och smärtlindring för att åka tillsammans i min bil. Vi fick lite kaffe och mackor innan vi åkte hemåt. Benet la vi upp på intrumentbrädat eftersom det behövde högläge. Resan hem tog närmare fyra timmar med ett stopp vid en drive-in på MacDonalds.
Resan gick hem till Igge som fick ta över ansvaret för mig efter att ha skjutsat hem Veronica till sig. På Söndagmorgon var det bestämt att jag skulle infinna mig på Vrinnevi akut för fortsatt behandling.
...Nilla...
